Vi alla står på tröskeln mellan en utgång och en ingång. Från vad vet vi, men till vad vet vi inte. Vi har förändrat de planetära systemen med vårt sätt att extrahera dess resurser och det kommer att förändra livet inte minst vad gäller vatten och matförsörjning. Inte bara någon annanstans utan även här.

Hur kan vi förhålla oss till dessa omvälvande förändringar? Man måste börja där man är och för oss har denna plats blivit vår utgångspunkt.

Mitt i en monokultur av industriellt jordbruk låg ett litet hus och ett litet lastbilsgarage. Här fanns bara tre björkar, en grannes häck. Och en helt utarmad jord, utan mikroliv efter år av potatisodling och grävning och utan tillförsel av organiskt material. Östan och Västan härjade fritt och eroderade jorden. Precis som på åkrarna runt omkring. Utmaningen blev att skapa ett gränsland där allt den bestulits på, på nytt skulle kunna bli en regenerativ livsmiljö inte bara för oss utan även för alla de arter och samband vi är beroende av.

Skala är såklart avgörande i dessa processer, men de industriella systemen är så infasade i den politik, ekonomi, teknik och fossilberoende struktur den är en del av, att omställningen låter vänta på sig. Ja det finns några undantag men troligen är det de små oberoende enheterna som får ta ledarrollen. Alla har inte ens möjlighet att äga ett par hektar, så kanske det är i hemträdgårdarna den snabbaste omställningen kan ske. 

Här kan man återskapa skadade relationer, återställa stor biologisk mångfald, ge förutsättningar för matlundar utan fossilberoende och gifter, ätbart med större näringsinnehåll. Många små gränsland blir något större, en potentiell matreserv med låg klimatpåverkan, hög livsmedelskvalitet och livskraftiga relationer.